Läs i Synvinkel nr 2/2025 om Louis Brailles barndom och om olyckan som förändrade hans liv.
År 2025 har 200 år passerat sedan Louis Braille uppfann sitt punktskriftssystem för personer med synnedsättning. Jubileumsåret till ära presenterar Synvinkel en följetong i fem delar om hans liv och hans snillrika uppfinning. Berättelsen börjar i en liten by i Napoleons Frankrike.
Den 4 januari 1809, klockan fyra på morgonen, föddes ett gossebarn i den lilla franska byn Coupvray, drygt 30 kilometer öster om Paris. De lyckliga föräldrarna Simon-René och Monique Braille välkomnade med glädje sitt fjärde barn. Vid dopet som förrättades fyra dagar senare fick den lilla pojken namnet Louis
Familjen Braille i Coupvray
Familjen Braille bodde i ett anspråkslöst hus med slitna grå murar. Familjefadern Simon-René Braille var mästersadelmakare, ett yrke med rätt hög status på den tiden. Hans verkstad låg i anslutning till hemmet, och där tillverkade och reparerade han seldon och annan utrustning för arbetshästar. Simon-René var känd för sitt skickliga hantverk, vilket gett honom ett gott rykte i trakten.
Simon-René, var född 1764 och var således 44 år när Louis föddes. Modern Monique var 41 år gammal och hade redan fött tre barn, varav det yngsta var 11 år äldre än Louis. De tre äldre syskonen hette Catherine-Joséphine, Louis-Simon och Marie-Céline.
Familjen var inte förmögen, men de ägde några hektar mark med åkrar och vingårdar, höll sig med kor och höns, och hade också en köksträdgård som försåg dem med grönsaker. Louis föräldrar var läskunniga, vilket var rätt ovanligt inom deras samhällsklass, även bland mer välbärgade familjer.
Den lille Louis växte sig snabbt starkare. Han var ett mycket nyfiket och intelligent barn som tidigt visade ett stort intresse för sin fars arbete. Simon-René uppmuntrade sonens nyfikenhet och lät honom under uppsikt pröva på enkla moment i hantverket.
Mörkret faller
Sommaren år 1812, när Louis var bara tre år gammal, inträffade en olycka som skulle förändra resten av hans liv. Efter att ha lämnats ensam i verkstaden för en kort stund beslöt Louis att han skulle härma sin far. Han tog en bit läder i den ena handen och en vass kniv i den andra. När han försökte skära i lädret, slant verktyget och träffade hans högra öga.
När föräldrarna hörde pojkens skrik skyndade de till platsen. Fadern försökte stoppa blödningen med hjälp av förband och kompresser av linnetyg, och en grannkvinna baddade ögat med liljevatten. De lyckades få stopp på blodflödet, men skadan var redan skedd.
Det skadade ögat blev inflammerat och efter en tid spred sig infektionen även till det andra ögat. Louis föräldrar sökte hjälp hos byläkaren och i sjukhuset i närbelägna Meaux, men tidens medicinska kunnande var inte tillräckligt och infektionen hade redan hunnit förstöra båda hornhinnorna. Louis synförmåga försämrades för var dag som gick, tills han till slut förlorade synen helt. Han var bara tre år gammal när han blev blind.
Stjärnan tänds
Med en blandning av envishet och uppfinningsrikedom försökte familjen hjälpa Louis att anpassa sig till de nya omständigheterna. Fadern tillverkade en käpp åt honom som han kunde använda för att orientera sig. Louis upptäckte själv att om han sjöng medan han gick, så kunde han använda ekot till att varsebli väggar och andra större hinder i sin omgivning. Han började också memorera antalet steg det tog för honom att röra sig från en plats till en annan.
Simon-René gjorde sitt bästa för att lära sin son att läsa och skriva. Han använde möbelspikar som han fäste vid träbitar i form av bokstäver. Genom att föra fingertopparna över nubbarna kunde Louis lära sig formen av varje bokstav i alfabetet. Hans syster Catherine-Joséphine lärde honom sedan att själv forma bokstäver av halmstrån.
År 1815 fick Coupvray en ny präst, fader Jacques Palluy. Han upptäckte Louis begåvning och började ge honom privatundervisning. Fader Palluy förstod att blindheten inte utgjorde något hinder för denna intelligenta pojke att tillägna sig kunskap. Under ett helt år gav prästen därför den unge Louis tre timmar undervisning varje vecka, där han berättade historier ur Bibeln, men också läste högt ur samtidslitteraturen och försökte undervisa i naturvetenskap.
Tack vare Fader Palluys insats kunde Louis börja i byskolan och delta i den vanliga undervisningen tillsammans med de seende barnen. Det klarnade fort att Louis var ovanligt begåvad och även hade ett exceptionellt gott minne. Hans klara och kreativa sinne imponerade på byns lärare. Under ledning av läraren Antoine Bécheret började Louis utveckla egna metoder för att lära genom att lyssna.
Ett stort beslut
När Louis var tio år fick Palluy och Bécheret höra talas om en internatskola i huvudstaden Paris, där blinda barn kunde få utbildning och lära sig ett yrke. Med stöd av den lokala adelsmannen markis d'Orvilliers, lyckades Palluy, Bécheret och Louis föräldrar tillsammans ordna med en stipendieplats för Louis vid den kungliga blindskolan – l'Institution royale des jeunes aveugles. Institutet hade grundats av Valentin Haüy år 1784 och var världens första specialskola för blinda barn.
Beslutet att skicka Louis till Paris var inte lätt att fatta för hans föräldrar. Huvudstaden låg på hela fyra timmars avstånd från Coupvray, och Louis skulle bo på ett internat bland främmande människor. I hembyn kunde Louis röra sig fritt och tryggt, men hur skulle den lilla pojken klara sig ensam i en storstad med hundratals obekanta gator och tusentals främmande människor?
Till slut vägde ändå fördelarna med en utbildning tyngre än riskerna. Efter att ha fått upprepade försäkringar om att det skulle vara fördelaktigt för deras son, beslöt föräldrarna att Louis skulle börja på blindskolan i februari 1819. Louis var då bara tio år gammal.
– – –
Frankrike år 1809
Det tidiga 1800-talet präglades av omvälvningar i Europa, där maktkamper och storkrig omformade kontinenten. År 1809 befann sig Frankrike mitt i den napoleonska eran och kejsaren stod på höjden av sin makt. För invånarna i små landsortsbyar som Coupvray fortgick likväl livet enligt ett gammalt invant mönster, präglat av jordbrukets årsrytm och hantverkets traditioner.
– – –
Livet för personer med synnedsättning i 1800-talets Frankrike
Under Louis Brailles livstid var livet mycket tungt för personer med synnedsättning. De som hade stöd av sin familj eller kunde försörja sig själva som musiker var lyckligt lottade. De flesta levde i misär och överlevde genom att tigga eller genom att underhålla cirkuspubliker. Den tekniska utvecklingen av hjälpmedel för personer med synnedsättning hade inte ännu kommit igång. Trots upprepade vädjanden visade varken myndigheterna eller kungen något intresse för att förbättra situationen. Ytterligare ansåg många läkare fortfarande att blindhet automatiskt medförde en nedsatt intellektuell förmåga – en fördom som Louis Braille skulle komma att krossa.
Text: Christian Hellman
Läs mera i senaste numret av Synvinkel:
https://www.fss.fi/sites/default/files/publikationer/finlands_synskadad…