Vår punktskrift då, nu och framåt
Text och foto: Henrika Mercadante
Från pionjärarbete till aktiv gemenskap. Vördnad inför engagemanget för punktskrift genom tiderna, glädje över den varma gemenskapen och stolthet över att just vårt förbund förvaltar ett kulturarv, punktskriftskunskap, och för punktglädje vidare från generation till generation. Känslorna virvlar runt under jubileumsfesten i Sjundeå.
Mitt finger följer de små upphöjda punkterna på pappret och jag ser upp. Märker glansen i Blindskolans rektors ögon när hennes forna elever talar. Det lilla leendet då Kalle Skogster minns potatisbakelserna Hans Brummer skämde bort Blindskolans elever med. Groparna i tangenterna på Hans punktskriftsmaskin. Bombhotet och evakueringen av punktskriftsböckerna under kriget.
Glädjetårarna då smyckesdesignern Lina Simons utsågs till Årets Braillör. Upprördheten då den beställda taxin aldrig kom, men servitrisen kastade förklädet och skjutsade till tåget. Beundran då Fredrik Lindgren spelade pianostycket han komponerat. Allsången med julkänsla och texter i punktskrift. Vemodet i avgående förbundsordförandes ögon kryddat med lycka över slutförda reformer. Den hela böcklingen som låg obenad överst i tornet på förrättstallriken – hur tänkte köket att alla skulle fixa det? Och Tessa Bamberg som aktiverade punktskriftsdisplayen på smarttelefonen och vips skickade i väg ett sms. Minnen, närvaro och fortsättning på nya sätt.
De blindas vän
Festtalare Anna Brummer berättade på kvällen om sin farfar, ingenjör Hans Brummers stora arbete med att överföra böcker till punktskrift. Böckerna donerade han till de blindas bibliotek. Att det fanns gropar på hans skrivmaskinstangenter är förståeligt för under sin livstid skrev han omkring 50 000 sidor punktskrift.
– Jag beundrar farfars uthållighet. Hans mål var att skriva 24 sidor punktskrift per dag och han märkte varje sida han överfört med datum.
Minnet av Hans Brummers engagemang för personer med synnedsättning lever kvar i form av en stiftelse, Hans Brummers stiftelse, som årligen delar ut bidrag till förmån för personer med synnedsättning.
Hans Brummer levde 1889–1956 och på hans gravsten i Vihtijärvi by i Vichtis står det: De blindas vän. Tor Hanner konstaterar att vi idag ser det som en självklarhet att personer med synnedsättning ska kunna läsa böcker som alla andra, men på den tiden var det långt ifrån självklart.
– Det fanns människor som farbror Hans som av godhet skrev punktskriftsböcker, säger Tor.
Anna funderar över frågan om Hans tyckte synd om de blinda eller vad som var hans drivkraft. Rättvisetänkande? Att han som ung lärt känna en familj där sonen var blind?
– Men jag tror främst det var glädjen att se att en synskadad har alla möjligheter att utveckla sig, bara personen får skriftligt material.
Hans bjöd in elever till sitt hem, såg till att det fördes bakelser till skolan om onsdagarna och hade särskilda favoriter med läshuvud till vilka han gjorde individuellt läsmaterial i olika ämnen. Gun-Maj Silander var en av dem som ofta besökte hans gård och hon tyckte det var jätteroligt när han kom och hälsade på.
– Jag ringde hem till mamma och sa att nu ska du laga köttbullar för det tycker han om och hon hade hela skålen full med bullar och potatismos när han kom och så satt de och pratade i timmar.
Böckerna flyr kriget
Under kriget var det inte bara personer som evakuerades utan också de blindas bibliotek. 1944 hittade Hans Brummer en trygg plats för punktskriftsböckerna i en liten folkskola i Vihtijärvi i Vichtis kommun, nära Hans gård Hiiskula. I all hast packades böcker och kartotek i öppna lådor som under evakueringen kunde användas som bokhyllor. Utlåningen fortsatte under kriget. Till Helsingfors vågade man inte skicka böcker via järnväg på grund av risken för bombanfall. Mjölkbudet på Hiiskula gård förde låneböcker till Röykkä hållplats och personalen i en närbelägen affär såg till att de åkte vidare till läsarna med posten.
Vi sätter aldrig punkt
Under festen tog vi, Synförbundet, tidigare FSS, före det Samfundet Finlands Svenska Blinda ett skutt tillbaka i tiden men vi fortsätter arbetet för att hålla punktskriften levande och samla punktskriftsvänner till gemenskap.
Vi vill tacka alla finansiärer som gjort det möjligt under jubileumsåret 2025: STEA, stiftelsen Clara, Hans Brummers stiftelse, Svenska folkskolans vänner och stiftelsen Tre Smeder. Med den här artikeln vill vi visa att det inte är enstaka projekt utan kontinuitet som är det viktigaste.
Hjälp oss att bevara ett finlandssvenskt kulturarv och utveckla möjligheterna för alla all läsa och skriva oberoende av synförmåga. Låt oss glädjas över varje ny punktläsare tillsammans och utveckla alla möjligheter den nya tekniken medför.
Den här artikeln publicerades i Synvinkel 1/2026.