”Här blev jag varmt emottagen”

Text och foto: Christian Hellman

När Irina Andersson, distriktssekreterare för Svenska synskadade i Mellersta Nyland, får uppgiften att beskriva föreningen med tre ord tvekar hon inte: hjälp, gemenskap och glada upplevelser.

När Irina Andersson i december i fjol började på ”Mellis” – som föreningen kallas till vardags – hade hon arbetat som lärare i 30 år. Hon hade redan en viss inblick i synnedsättningsfrågor efter att ha lett en läsecirkel i systerföreningen Västis i tre år.

– När tjänsten blev ledig behövde jag inte fundera länge. Jag hade jobbat med barn och unga, men vuxna var en åldersgrupp jag fortfarande hade kvar att utforska, berättar hon.

Mellis har drygt 200 medlemmar från Kyrkslätt till Sibbo. För den som koordinerar verksamheten finns det mycket att göra. Irina konstaterar att läraryrket gett henne verktyg som kommit väl till pass i den nya rollen. Hon gillar planeringsarbete men vill också jobba med människor.

– Jag har skämtsamt sagt att jag skulle kunna vara en sådan som enbart planerar aktiviteter som någon annan genomför. Men här får jag direkt möta medlemmarna, vilket är det mest givande med hela jobbet. Jag älskar mitt arbete och skulle inte kunna tänka mig något bättre just nu, säger hon.

Nära medlemmarna

Kontakten med medlemmarna är en viktig del av Irinas arbetsdag. Som ny vill hon systematiskt bygga upp förtroendet hos medlemmarna.

– Nu när medlemmarna lärt sig vem jag är och vant sig vid min röst – jag läser ju numera in Medlemsbandet själv – har jag märkt att tröskeln till att kontakta mig har sänkts. Det är oerhört givande när någon vänder sig till mig i förtroende och vill prata., förklarar hon.

En annan del av jobbet är att planera programutbudet. Mellis vill erbjuda mångsidiga aktiviteter med hög kvalitet. För många medlemmar kan föreningens gruppbesök vara det enda praktiska sättet att få uppleva kulturevenemang, till exempel syntolkade teaterföreställningar och utställningar, i tryggt, bekant sällskap. Mellis erbjuder också aktiviteter som ger nytta i vardagen, allt från it-kurser till matlagningskursen ”Kökshäng”. De regelbundna motionsgrupperna ”Styrka och balans” och vattengymnastiken har blivit uppskattade långkörare.

Ett nytt sätt att underlätta deltagandet i föreningens aktiviteter är att ordna träffarna närmare medlemmarnas hem.

– Soppluncherna i Brunakärr lockar regelbundet fler än 20 deltagare och är vår mest populära aktivitet. Det beror delvis på att många bor i samma hus där vi ordnar träffen, berättar Irina.

Upplevelser tillsammans

Dajlis Lindqvist, 94 år, blev medlem redan år 1974 – året efter att föreningen grundats. Hon har innehaft många roller, från köksansvarig till styrelseuppdrag, och fått uppleva, från första parkett, hur tiderna har format verksamheten.

– Det ordnades allt möjligt förr också, men man kan förstås inte jämföra olika tider direkt. Det viktigaste har ändå alltid varit gemenskapen – att man fått träffas och göra saker tillsammans, konstaterar hon.

Oili Hirvonen, 88 år, gick med i föreningen förra året – exakt 50 år efter Dajlis – och hennes upplevelse speglar samma värderingar. Hon minns tydligt intrycket från den första träffen – en sopplunch med frågesport.

– Jag klarade mig väldigt bra och blev satt på paus efter tre rätta svar i rad. Men det som verkligen slog mig var hur välkommen jag kände mig. Ofta tittar folk lite kritiskt när man kommer till ett nytt ställe, men här blev jag varmt emottagen, berättar hon.

En annan sak som gjort intryck på Oili är hur föreningen håller kontakt med medlemmarna.

– De håller reda på alla och hör av sig om någon inte hörs av – särskilt om de har hört att någon har ramlat eller liknande. Det upplever jag som mycket positivt, säger hon.

Bestående gemenskap

När Irina får frågan om Mellis framtidsplaner, berättar hon att föreningen planerar att genomföra en telefonenkät denna höst. Föreningen vill tala direkt med sina medlemmar och fråga vad de önskar sig.

– Planen är att styrelsemedlemmarna själva ringer runt, eftersom de har bättre förståelse för de här frågorna än en utomstående. På det här sättet hoppas vi få veta hur medlemmarna vill att verksamheten ska utvecklas, förklarar hon.

Samarbetet med FSS:s övriga medlemsföreningar utökas också. Från och med september träffas Irina och hennes kollegor i systerföreningarna virtuellt varje månad för att utbyta idéer och planera gemensamma projekt.

– Vi kan stötta varandra mer och planera gemensamma evenemang. Vi ser fram emot det tätare samarbetet, berättar hon.

Hon tillägger att eldsjälen bakom idén varit Karen Lindholm på FSS, som är värd ett stort tack för att initiativet förverkligas.

Vem man än talar med inom Mellis återkommer ett ord särskilt ofta: gemenskap. Gräver man djupare blir det tydligt att det inte är en tom floskel, utan något konkret och värdefullt som medlemskapet tycks ge. När jag frågar Oili vilket betyg hon skulle ge föreningen, dyker ordet upp igen.

– Jag skulle ge Mellis en nia, för det finns alltid något man kan göra ännu bättre, men medlemskapet har varit en positiv överraskning. Gemenskapen var något jag inte väntade mig, för när man är äldre knyter man ju inte bekantskaper som förr. Det skulle bli ett stort tomrum om Mellis inte fanns, säger hon.

Den här artikeln publicerades i Synvinkel 4/2025.