Louis Braille del 3: Startskottet till en revolution

Text: Christian Hellman

År 1821 sprider sig ett nyskapande punktskriftssystem bland eleverna på blind­skolan i Paris. När tolvårige Louis Braille börjar experimentera med systemet märker han snart de många bristerna. Han bestämmer sig då för att försöka skapa ett bättre system själv.

År 1821 hade Louis Braille tillbringat drygt två år vid blindskolan i Paris. Han hade klarat sig väl i sina studier, men hans möjligheter att läsa och skriva självständigt var fortfarande mycket begränsade. Institutets grundare Valentin Haüy hade visserligen låtit framställa böcker med upphöjda bokstäver – enligt ett taktilt skriftsystem Haüy själv utvecklat – men volymerna var så dyra att skolan inte hade haft råd med mer än 14 läroböcker av denna typ. Det var också mycket besvärligt för eleverna att producera egna texter med Haüys system.

En artillerist tänder luntan

En dag år 1821 samlades blindskolans direktion för att ta del av en intressant demonstration. En fransk före detta artillerikapten, Charles Barbier, hade uppfunnit ett punktskriftssystem som byggde på taktila tecken som representerade olika fonetiska ljud i det franska språket. Två elever vid blindskolan hade lärt sig använda systemet, och presenterade nu detta för skolans ledning.

Barbiers system byggde på tolv punkter ordnade i två kolumner om sex punkter vardera. Tillsammans utgjorde dessa tolv punkter en så kallad cell. Genom att arrangera punkterna och cellerna på olika sätt kunde man skapa olika fonetiska kombinationer som formade ord och meningar.

Trots att Barbiers system på många sätt var bättre än Haüys, togs det ändå inte formellt i bruk på blindskolan. Metoden spred sig dock snabbt bland eleverna. Även Louis började experimentera med systemet tillsammans med sin vän Gabriel Gauthier. De övade genom att skriva meddelanden till varandra, men ju bättre de lärde sig använda Barbiers system, desto tydligare framträdde dess svagheter. Ett konkret problem var att cellerna med tolv punkter var för stora i förhållande till fingertoppen. Man kunde inte heller skriva skiljetecken, siffror eller musiknoter med Barbiers system.

Ett intensivt arbete börjar

Trots de uppenbara bristerna blev Barbiers system ändå startskottet till punktskriftens revolution. Inspirerad av Barbiers idéer bestämde sig Louis nämligen för att försöka utveckla ett eget, mer praktiskt och mångsidigt punktskriftssystem. Under de följande tre åren arbetade han intensivt med projektet som skulle bli hans livsgärning. Hans dagar fylldes av vanligt skolarbete, precis som förr, men kvällarna ägnade han åt det nya punktskriftssystemet.

År 1825, när Louis var femton år gammal, hade han löst de allvarligaste problemen i Barbiers system. Han hade också utvecklat flera nya idéer som förbättrade användbarheten i betydande grad. Trots sin unga ålder hade Louis lyckats skapa en hållbar men ändå flexibel grund till ett helt nytt skrivsystem för personer med synnedsättning – ett system som med tiden skulle komma att underlätta och förbättra vardagen för miljontals människor med synnedsättning, hela världen över.

Enkelt och genialt

Louis nya system var genialt i sin enkelhet. Till skillnad från Barbiers tolv punkter, använde Louis endast sex – tre i höjd och två i bredd. Hans celler var betydligt mindre och passade därför perfekt under fingertoppen. Systemet var också så flexibelt att man kunde skapa tillräckligt många kombinationer för att återge hela alfabetet, alla skiljetecken och siffror, samt även musiknoter.

Louis uppfinning spreds snabbt bland de övriga eleverna i skolan, då den visade sig vara överlägsen både Haüys och Barbiers system. Nu kunde eleverna äntligen göra egna anteckningar under lektionerna och själv skriva sina uppsatser. Och för första gången kunde eleverna också börja korrespondera sinsemellan helt självständigt.

Skolans direktör Pignier understödde helhjärtat den unga uppfinnarens arbete. Han lät anpassa skrivramar till Louis system och uppmuntrade eleverna att använda det nya alfabetet. Det dröjde dock till år 1830 innan det blev officiellt tillåtet att använda Brailles punktskrift vid skrivövningar på institutet.

Upp till bevis

År 1827 sattes Louis Brailles punktskrift för första gången på prov. Detta skedde i form av en transkribering av boken ”Grammaire des grammaires”. Två år senare presenterade Louis systemet i detalj i sin bok ”Metod för att skriva ord, musik och gregoriansk sång med hjälp av punkter, avsedd för blinda och anpassad för dem” (red.övers.). I förordet gav Louis generöst erkännande till Charles Barbier: ”Om vi har påpekat fördelarna med vår metod jämfört med hans, måste vi till hans ära säga att hans metod gav oss den första idén till vår egen.”

Utvecklingen av punktskriften stannade inte upp efter att Louis publicerat sin bok, utan han fortsatte att förenkla systemet ytterligare. Hans allra första version hade innehållit både punkter och linjer, men inom loppet av några år hade han slopat linjerna helt, och år 1837 var det punktskriftsalfabet som används idag i princip färdigt.

Punktskriftens gudfader

Det råder bred konsensus om att Louis Braille är punktskriftens fader. Braille baserade dock sitt system på Charles Barbiers pionjärarbete, så det finns god grund för att kalla Barbier för punktskriftens gudfader. Braille och Barbier lärde också känna varandra med tiden, och de visade öppet sin uppskattning för varandras bidrag till punktskriftens utveckling.

Charles Nicolas Barbier de la Serre föddes år 1767 i en fransk adlig familj. Han inledde sin militärkarriär tidigt och befordrades till kapten i artilleriet år 1792, tre år efter att den franska revolutionen brutit ut. Strax därefter flydde Barbier till USA för att undkomma det revolutionära terrorväldet. Han återvände till hemlandet först när revolutionen ebbat ut och Napoleon övertagit makten i Frankrike.

Efter hemkomsten blev Barbier inspirerad av stenografi och hieroglyfiska skriftsystem, och började uppfinna olika metoder för kommunikation utan penna. En av dessa metoder var ett taktilt skrivsystem för blinda, som Barbier själv senare gav namnet ”sonografi”, men som också kallats ”nattskrift”.

År 1815 publicerade Barbier en pamflett där han presenterade en tidig version av sin punktskriftsmetod. Han försökte också ihärdigt väcka blindskolans intresse för sin uppfinning, och hans envishet belönades till slut med den tidigare nämnda demonstrationen för skolans direktion år 1821.

Charles Barbier och Louis Braille träffade varandra första gången år 1833. De inledde då en korrespondens som präglades av en ömsesidig respekt. I ett brev från den 31 mars 1833 skrev Barbier till den mycket yngre Braille: ”Jag kan inte tillräckligt prisa de ädla känslor som får er att vilja vara till nytta för dem som delar ert öde… Det är vackert att i er ålder vara så hängiven som ni är; mycket kan förväntas av de kloka känslor som vägleder er.”

Charles Nicolas Barbier de la Serre dog den 29 april 1841, 73 år gammal. Hans egen punktskriftsuppfinning fick aldrig stor spridning, men flera av hans banbrytande idéer lever vidare i Brailles punktskriftssystem.

Populärhistoria och källor

Artikelserien om Louis Brailles liv hör till den populärhistoriska genren. Vid tidpunkten för sin död var Louis Braille okänd för allmänheten, så mängden samtida källor är begränsad. När dylika primärkällor saknats, har jag utnyttjat sekundära källor och ställvis gjort rimliga antaganden utifrån typiskt mänskligt beteende och dåtidens normer, i enlighet med allmän praxis för populärhistoriska berättelser. Den styrande principen har genomgående varit att förmedla en så realistisk och levande berättelse som möjligt, utan att ströva för långt från det vi med säkerhet vet om Louis Brailles liv.

Källor

• Barbier, Charles (1815). Essai sur divers procédés d’expéditive française.
• Braille, Louis (1829). Procédé pour écrire les paroles, la musique et le plain-chant au moyen de points, à l’usage des aveugles et disposés pour eux.
• Coltat, Hippolyte (1853). Notice biographique sur L. Braille.
• Pignier, Alexandre-René (1859). Notice sur Louis Braille. Professeur et ancien élève de l’Institution des Jeunes Aveugles de Paris.
• Campsie, Philippa (2021). Charles Barbier: A hidden story. Disability Studies Quarterly 41(2).

Den här artikeln publicerades i Synvinkel 4/2025.