Här lämnas ingen ensam
Text: Christian Hellman
Östis är kanske liten till storleken, men desto större till betydelsen. När alla känner alla och genuint bryr sig om varandra, så har det skapats en samhörighet som medlemmarna själva beskriver som unik.
För ungefär två år sedan kände Margita Backman, 77, sig smått nervös. Hon skulle för första gången delta i en träff anordnad av Svenska synskadade i Östnyland (Östis till vardags), men hon kände ingen av medlemmarna och visste egentligen inte någonting om föreningen heller. Men oron lade sig redan i tamburen när hon hörde ordförandens röst.
– Han pratar ju ofta dialekt när han är hemmastadd, så jag tänkte att jaha, på det här stället kan man åtminstone vara sig själv. Det kändes jättetryggt så jag gick in och frågade om man får göra så här att man bara stövlar in. Jag blev genast mottagen med öppna armar.
Margita hade levt med glaukom i tjugofem år innan hon till slut bestämde sig för att gå med i föreningen. I dag, två år senare, beskriver hon den anda och gemenskap hon upplever inom föreningen som unik.
– Det finns ingen annan förening med samma gemenskap. Här bryr man sig faktiskt om varandra.
Litenheten en styrka
Med ett femtiotal ordinarie och ett tiotal stödjande medlemmar hör Svenska synskadade i Östnyland till de mindre bland Synförbundets medlemsföreningar. Verksamheten sträcker sig ändå över ett rätt så stort område, med Borgå och Lovisa som självskrivna huvudorter.
Ordförande Jonas Lindström bor själv i Lovisa och har suttit i styrelsen i femton år, av vilka de tio senaste som ordförande. För honom utgör inte den traditionella programverksamheten föreningens kärna, utan han lyfter istället fram kamratstödet och känslan av att man har varandra som det allra viktigaste.
– Det man märker är att vi är som en jättestor familj. Alla är bekanta med varandra och hör efter hur de andra har det, säger han.
När alla känner alla märks det genast om någon uteblir eller inte mår bra. Och då hör man av sig. På det här sättet har litenheten vänts till en styrka, för ingen försvinner obemärkt i mängden.
– Om man märker att nån kanske inte har det bra på något vis, så får man inte lämna ut hen, konstaterar Jonas.
Margita har själv sett hur den här omsorgen tar sig uttryck i konkret handling. Om någon som brukar vara med på träffarna plötsligt inte syns till, så ringer man upp och hör efter. Hon har redan hunnit ringa sådana samtal själv, för att ta reda på om det kanske hänt någonting, eller om någon behöver hjälp med något.
– Vi hjälper varandra med alla världens småsaker och vi ringer och håller kontakt, säger hon.
Över språkgränsen
Ett särdrag i Östis verksamhet är att den sträcker sig över språkgränsen. I praktiken tar det sig uttryck i ett nära samarbete med den finskspråkiga systerföreningen Helsingin ja Uudenmaan Näkövammaiset (HUN). HUN har sin tyngdpunkt i Helsingfors, så Östis har blivit en naturlig samarbetspartner på lokal nivå. Var för sig är de båda grupperna små, men tillsammans räcker krafterna till verksamhet som annars inte vore möjlig. Flera är medlemmar i båda föreningarna.
Nyligen ordnade de två föreningarna en gemensam utflykt till sjöfartscentret Merikeskus Vellamo i Kotka. Med på resan var Östis-medlemmen Keijo Thesslund, 81, från Veckjärvi, strax utanför Borgå. Han gick med i föreningen så sent som hösten 2025, och valdes i våras till styrelsen som viceordförande.
– Tvåspråkigheten har alltid suttit naturligt här i Borgå. Båda mina föräldrar var tvåspråkiga, så det har funnits med hela tiden, berättar han.
Jonas håller med om att samarbetet med den finska sidan löper särskilt bra i Östnyland. Han lyfter också fram att de som kan båda språken måste förstå att hjälpa dem som inte kan.
– Om det är någon av oss som inte kan finska, så är det klart att man ska hitta sätt att ställa det till rätta. Jag brukar själv ibland översätta från finska när en medlem behöver det, säger han.
Två städer, flera aktiviteter
Föreningens vidsträckta verksamhetsområde ställer krav på hur aktiviteterna arrangeras. Avstånden är långa och de nya färdtjänstreglerna gör inte utmaningen lättare.
– Förr kunde man använda färdtjänsten mellan grannkommuner, men så är det inte längre. Som Lovisabo får jag åka inom Lovisa kommun och också till Borgå, för det är områdets huvudort. Men en Borgåbo har nog jättesvårt att få färdtjänst till Lovisa om hen beviljats färdtjänst enligt de nya reglerna, förklarar Jonas.
Keijo känner igen problemet.
– Min färdtjänst gäller bara Borgåområdet. Men mötena är ju också i Lovisa, och där gäller den inte, säger han.
Utmaningarna med att ta sig till mötena är en av orsakerna till att föreningen arrangerar program på båda huvudorterna. Föreningen vill att medlemmarna ska kunna delta på lika villkor oavsett var de bor. På senare år har mängden aktiviteter i Lovisa vuxit stadigt och ligger nu på nästan samma nivå som i Borgå.
– Bland de regelbundna aktiviteter som anordnas i Borgå hör stolgymnastiken till de som drar mest folk, berättar Jonas. Men först dricker vi kaffe tillsammans – det viktigaste är att vi får sitta och språka, lägger han sedan till.
Andra särskilt populära tillställningar är Må bra-dagarna och julfesten. De brukar vardera locka mellan tjugo och tjugofem deltagare, vilket är mycket höga siffror när de ställs i relation till antalet medlemmar. När synrådgivaren och it-ansvariga från Synförbundet besöker sammankomsterna så brukar det också dyka upp många nyfikna. Om somrarna brukar föreningen också arrangera populära utfärder till Lurens i Lovisa och Postbacken utanför Borgå, där medlemmarna får njuta av sommarteater med syntolkning.
Livsglädje och välmående
Vad säger då medlemmarna till den som funderar på att gå med, men kanske ännu tvekar? Keijos budskap är entydigt.
– Kom med bara! Först känner man sig kanske liten, men när man börjar lyssna och diskutera så märker man fort att världen inte är slut, utan att det finns möjligheter ännu. Jag blev själv väl bemött och kände mig genast hemma.
För Keijo handlar Östis i grunden om samhörighet, stöd och hopp.
– Det viktigaste är ju att mentalhälsan hålls i skick. Man ska inte bli och grubbla. Sjukdomar kommer utan att man kan göra något åt det. Men det där att få diskutera med människor som är i samma livssituation — att få vinkar om hur man ska klara sig i det dagliga livet – det är mycket viktigt. Det här är en mycket ny situation för mig själv, men livet tar inte slut på grund av en synnedsättning och föreningen öppnar nya portar, säger han.
Margita behöver bara ett ord för att sammanfatta vad hon tycker om Östis:
– Superbra!
Hon lyfter särskilt fram hur viktig den starka gemenskapen inom föreningen har varit för hennes eget personliga välmående.
– Jag fick riktigt livsglädjen tillbaka när jag gick med. Det är det bästa jag har gjort. Det är bara att komma med. Man blir väl mottagen och får vara sig själv – man behöver inte spela någon roll eller prata fint.
Inte ens de som inte längre orkar ta sig till aktiviteterna hamnar utanför gemenskapen.
Den här artikeln publicerades i Synvinkel 3/2026.