Blodproppen tog inte bort livsglädjen
Text: Pontus Anckar Foto: Henrika Jakobsson
Stig-Olof Andersson i Borgå är nöjd med livet. ”Jag har allt jag behöver.”
Att cykla från Borgå till Lovisa och tillbaka var ingen match för Stig-Olof Andersson i Borgå.
– Jag var med i Konditionsfrämjandet. Jag skidade inte på vintern men cyklade mycket, speciellt på sommaren. Ibland var jag borta i flera dagar.
Blodproppen kom plötsligt
För några år sedan var han på väg hem från Lovisa med cykeln när det plötsligt började skymma.
– Jag tänkte att det är konstigt eftersom det är eftermiddag. Så jag gick till ögonläkaren, och han sade att jag har blodpropp i vänstra ögat. Du får fara till Helsingfors, sade han, de har bättre grejer, så jag fick remiss till HUCS.
Eftersom ögonläkaren skrivit icke brådskande på remissen fick Stig-Olof en tid en månad senare.
– Jag ringde själv till HUCS och sade att jag inte ser någonting. Då sade de kom hit genast och jag for och de filmade ögonen och sedan var jag där hurja många gånger. Ända tills ögonläkaren undrade om jag inte lika gärna kunde gå till sjukhuset i Borgå.
Stig-Olof behandlades med laser men synen på vänstra ögat gick inte att rädda. Idag ser han ingenting med vänstra ögat. Blodproppen hade skadat synnerven.
– Inte ser jag med högra ögat heller. Eller, jo, jag ser lamporna i taket men att gå är svårt, jag ser inte någo då.
Måste sluta köra buss
Stig-Olof Andersson har också glaukom. Han säger att han hade haft glaukom länge när han fick blodproppen.
– När jag fick glaukom jobbade jag ännu. Jag körde buss. Det gjorde jag i 43 år. Jag såg nog bra då så jag körde lite efter pensioneringen också. Men efter blodproppen var det slut med det.
Det var slut också med cyklandet. Men ibland har Stig-Olof funderat på om det skulle gå att cykla med en tandemcykel. Han känner en blind kvinna som har skaffat en.
– Men jag vet inte om det skulle gå, man har ju styvnat till. Och så ska man kunna cykla precis i samma takt som den andra.
En fungerande vardag
Trots att Stig-Olof knappt ser någonting längre är han inte deprimerad. Han är mycket nöjd med lägenheten han bor i. Det är Folkhälsans lägenhet och tre gånger i veckan får han besök av hemhjälpen.
– Nu går det bra nog. Jag kan bra röra mig här i lägenheten. Jag kan gå i duschen själv, jag har blivit van vid det. Och så värmer jag mat i mikron, spisen ser jag inte, men mikro går bra.
Assistenten som kommer tre gånger i veckan lagar mat som Stig-Olof sedan värmer. Assistenten sköter också byke och disk.
– Hemhjälpen är här nio och en halv timme i veckan och så har jag två döttrar som besöker mig varje vecka och ser att jag har det bra.
Stig-Olof kan inte gå ut på egen hand. Han säger att han inte riktigt vet åt vilket håll han ska gå. Därför går han ut tillsammans med assistenten. Ofta går de till någon av de två butiker som ligger bara ett stenkast från lägenheten.
– Jag går med rollator, det går bäst så. Men nu är det nog så halt att det säkert är bäst att hållas inne.
I och med synnedsättningen kan Stig-Olof inte längre vara så engagerad i Konditionsfrämjandet. Istället besöker han regelbundet föreningen Svenska Synskadade i Östnylands klubbrum Kajutan i Borgå.
– Vi brukar träffas varannan tisdag, ibland bara en gång i månaden, det beror lite på. Vi har varit till och med på teater. Då har vi haft assistenter med förstås.
Ingen ärftlighet
Man antar att många synnedsättningar och ögonsjukdomar är ärftliga. Vet du någon i din släkt som haft blodpropp i ögat eller glaukom?
– Nej, jag har haft tre systrar men de har nog inte haft blodpropp, inte glaukom heller tror jag.
Den enda orsaken till glaukom och blodpropp Stig-Olof kan komma på är hans långa tid som busschaufför.
– Det är ibland tungt för ögonen att vara chaufför, i synnerhet soliga dagar.
Soligt är också Stig-Olofs sinne.
– Jag är nöjd med livet.
Den här artikeln publicerades i Synvinkel 8/2024.