Att segla förutan syn
Text: Kristiina Lönnroth
Det här är en reseskildring om en härlig sommarseglats från Hangö till Åland, men samtidigt också en berättelse om vänskap, saltstänk och oförglömliga upplevelser…
En gnutta nyfikenhet kan leda till stora upplevelser. För mig var det ett enkelt tips som ledde mig till båtmässan och en presentation av segling för personer med funktionsnedsättning. Min nyfikenhet väcktes och jag behövde inte mycket övertygelse för att anmäla mig till en sommarseglats som skulle gå från Hangö till Åland.
Gott sällskap och nya färdigheter
Eftersom segling var helt nytt för mig behövde jag lära mig en hel del. Därför tackade jag ja till Jukka Jokimaas inbjudan att delta i de nybörjarövningar i parasegling som han anordnade varje tisdag vid båthamnen på Drumsö i Helsingfors. Min entusiasm var på topp och träningarna blev fort veckans höjdpunkt för mig, för jag har ju alltid trivts nära vattnet – i simhallar, vid stränder och även ute till havs.
Vår övningsgrupp bestod av instruktörer och personer med olika funktionsnedsättningar. Vi fick lära oss många nyttiga färdigheter genom att öva tillsammans på Jukkas båt som låg förtöjd i hamnen. Jukka hade konstruerat en stol kopplad till en vinsch, så att seglare med rörelsenedsättning kunde ta sig ombord på ett tryggt sätt. För mig kändes den friska havsluften och närheten till vattnet som solskenet efter en lång period av regn och rusk.
Med kurs mot Hangö
När avfärden närmade sig blev det dags att boka resan till Hangö. Jag bokade ledsagartjänst för alla resans etapper – det är en god idé att uttryckligen specificera varje delsträcka och byte, för annars ordnas inte hjälp för alla avsnitt automatiskt. Trots min noggrannhet kände jag ändå en viss oro inför alla omstigningar.
Kvällen innan avfärden ringde Rilla Aura-Korpi till mig för att kontrollera när jag skulle anlända och hur jag skulle ta mig till hamnen. Rilla har lång erfarenhet av att ordna seglatser för personer med synnedsättning. Hon lovade att jag inte skulle lämnas ensam, även om jag av någon anledning blev försenad på vägen, vilket blåste bort all ängslan jag hade känt. Hon gav mig också en praktisk packlista som var till stor hjälp för en nybörjare som jag.
Jag kände mig nu redo för avfärd och såg fram emot flera soliga dagar till sjöss.
Skönheten vid kajen
När jag kom fram till hamnen i Hangö såg jag Vahine vid kajen – den femtio år gamla tvåmastade skönheten vi skulle färdas med.
Det var ett glatt sällskap som steg ombord. Med på resan var Anne och Rauno, ett rutinerat seglarpar, Seppo med sin långa seglingserfarenhet och glada humor, Janne med erfarenhet av att arrangera seglatser, samt Juha som är en riktig trollkarl när det gäller matbestyr. Instruktören Sari var vår mästerkock som förvandlade råvarorna till riktiga delikatesser.
Ombord blev vi indelade i arbetsgrupper som turades om med matlagning, städning och vakthållning. Jag placerades i samma grupp som Sari och Juha, så jag fick lära mig hur man tillreder mat ombord på en båt.
Den alltid lika vänliga och hjälpsamma Anniina hade jag bekantat mig med redan under våra tisdagsövningar. Minja gjorde djupt intryck på mig när hon skrev på sin smarttelefon med punktskriftsinmatning, med samma virtuositet som en flöjtist spelar sitt instrument.
Jere var vår skeppare, och styrman Eero – en rutinerad havsseglare och pedagog – visade sig vara en glad stämningsskapare som tog sig tid för var och en av oss nybörjare.
Ut på havet!
Seglatsens första etapp gick från Hangö till Högsåra. Där promenerade vi till Farmors café och njöt av doften av blommor och hav som vinden bar med sig.
Följande morgon fortsatte seglatsen med kurs mot Björkö. Under färden fick vi turas om att stå vid rodret med någon ur besättningen vid vår sida.
Navigationsskärmarna var svåra att urskilja för oss med nedsatt syn, men vi lärde oss att ta hjälp av solens skugga och av hjälpmedel som läste upp koordinaterna.
På Björkö fick vi ingen egen kajplats, så vi förtöjde vid sidan av segelfartyget Svanhild af Borgå.
Efter en promenad genom skogen kom vi fram till Café Björkö där hembakade pajer, kakor och skärgårdsbröd väntade på oss. Särskilt jordgubbarna var oförglömligt goda.
Björkö bjöd oss på en verklig pärla: en insjö med klart vatten, omgiven av varma klippor. Det var en underbar njutning att få simma där. Det är en plats jag hoppas kunna återvända till. Där lärde jag mig också av Minja hur man simmar rakt ut och tillbaka genom att navigera med hjälp av tre ljudpunkter.
Resan gick vidare till Bodö där vi tillbringade kvällen med att äta pizza och sallad på den lokala bistron.
När solen gick ner väntade en varm bastuflotte på oss nere vid stranden. Lite senare under kvällen hörde jag ett säreget ljud som förmodligen var avsett att hålla ormar borta från stranden där vi befann oss.
Vi övernattade i hytter ombord på Vahine. Några av oss vågade sig ut på däcket bland myggen, men sömnen stördes av de bevingade blodsugarna.
Med Ålands flagga i topp
När den tredje dagen grydde lade vi kurs mot Kökar. Till vår glädje var vinden god och vi kunde hissa seglen. Vi hissade också Ålands gästflagga med kommandot ”givakt, flagghissning, lediga!”, medan vi gled över vågorna mot öppnare farvatten.
När vi anlände till Kökar lade vi oss för ankar i Sandviken, varefter vi hämtades med motorbåt till stranden.
Vi promenerade sedan en och en halv kilometer till pilgrimsstugan, som utifrån såg ut som en övergiven ladugård, men som inuti visade sig vara ett asketiskt vackert härbärge som doftade av färskt virke.
Vi passerade en fårhage och ruinerna av ett franciskanerkloster på vår promenad till en utsiktsplats där Vahine syntes som en liten prick i fjärran.
Tillbaka ombord fick vi lära oss hur vi kunde utnyttja vindens riktning och solens position för att planera nästa dags rutt.
Vi övernattade ombord och avlöste varandra som däcksvakter. Min egen vakttur inföll i gryningen när solen steg upp över horisonten och havet låg alldeles stilla. Tystnaden och det orangefärgade solskenet var en oförglömlig upplevelse.
En kalldusch och varm samvaro
Den fjärde morgonen inleddes med en frukost med välsmakande äppeljuice från Kökar samt kakao gjord på havremjölk. Styrman Eero monterade en badstege vid Vahines reling så att vi kunde ta oss ett morgondopp. Det kalla vattnet överraskade, men jag vande mig fort. Jag simmade lite för länge, så jag frös fortfarande när jag kom tillbaka till hytten.
Vårt nästa resmål var Rödhamn. Eero vinschade upp det tunga, leriga ankaret från mer än fem meters djup och sedan hjälptes vi åt att rengöra det. Strax därefter hissade vi storseglet, mesanseglet och genuan. Sedan seglade vi en stund utan motor innan vinden mojnade. Måltiderna till sjöss var efterlängtade: havsluften gav aptit och vid bordet utbytte vi erfarenheter.
Rödhamn är uppkallad efter sina rödfärgade klippor. Högst uppe på bergstoppen finns ett radiofyrmuseum som vi besökte. Solen gassade och klipporna strålade värme. Efter promenaden måste vi duscha i kallt vatten, för så många båtbesättningar hade delat på varmvattnet att det tagit slut för dagen. Nu kunde vi äntligen också fylla Vahines dricksvattentank, efter att ha varit tvungna att hushålla med vattnet hela föregående dag.
Den sista etappen
Den femte dagen var het och nästan vindstilla. Vahine gled sakta mot Mariehamn. Morgonvaktens färska kaffe smakade himmelskt. Vår brunch bestod av det som fanns kvar i kylskåpet.
Vi steg i land i Mariehamns östra hamn. Efter en taxitur till västra hamnen gick vi ombord på Viking Grace som förde oss till Åbo. Med ett visst vemod återvände jag i tankarna till Vahine och den härliga känslan av att segla med en träbåt på havet med vind i seglen.
Den här sommarseglatsen var den finaste resa jag någonsin har gjort. Något rörde mig djupt i mitt hjärta. Jag upplevde gemenskap, samarbete och tillhörighet, och fick vara med i en grupp där kamratstödet, de delade erfarenheterna och allt vi lärde oss tillsammans gav vingar åt den äkta lyckokänslan. Jag fann också en ny hobby av det allra finaste slaget. I mina tankar började jag genast planera nästa sommar i seglingens tecken.
Blev du nyfiken?
Seglatsen du läst om genomfördes sommaren 2025 och anordnades av Parapurjehtijat, en avdelning inom det finländska seglings- och båtsportsförbundet. Paraseglingsverksamheten fortsätter numera inom Lions Merileijonat.
Genom sammanslagningen har paraseglingen tillgång till ett internationellt nätverk av båtar och vänskapshamnar, vilket möjliggör längre seglatser även utanför Finlands gränser.
Om du blev nyfiken och vill veta mera om parasegling så hittar du fördjupande information på följande webbplatser:
Lionsrörelsen har en lång historia av arbete för personer med synnedsättning. Redan på 1930-talet blev den vita käppen ett av rörelsens synligaste upplysningsteman.
Den här artikeln publicerades i Synvinkel 3/2026.