”Alla med vit käpp är inte blinda”
Text: Pontus Anckar
Linn Gröndahl skyndar uppför trappan i universitetsbyggnaden Aurum.
– Jag är van vid den här trappan, men den är besvärlig för personer med synnedsättning, säger hen. Bara de översta och nedersta trappstegen är markerade. Det skulle underlätta mycket om alla var det. Omarkerade trappor ser platta ut.
Linn fick diagnosen retinitis pigmentosa i femman på lågstadiet.
– Sjukdomen är medfödd. Och ärftlig. Flera i mammas släkt har den.
Linn jämför synnedsättningen med radiokanaler. Vid de lägsta våglängderna är det mörkt, vid de högsta ljust. Den som ser normalt kan röra sig från den ena våglängden till den andra utan problem, men Linn kan bara röra sig i mitten.
– Jag är känslig för ljus och ser dåligt i mörker.
Hen skrattar till och säger att de som inte vet någonting om synnedsättning ofta tror att man antingen ser eller så är man blind.
– När jag rör mig med vita käppen så tror många att jag är helt blind. De ger mig onödigt mycket plats, flyttar sig till andra sidan vägen. Eller så stirrar de bara. En gång ropade en man ”men du ser ju!” när han märkte att jag kan se.
Andra märker inte när Linn närmar sig med sin käpp. Det är ofta problematiskt att röra sig kring universitetets matsal vid lunchtid, då särskilt studerande i lunchkön inte uppmärksammar omgivningen.
– Mindre barn och hundar är de bästa på att märka min käpp.
Ville vara som de andra
Det var först på åttan i högstadiet som Linn fick höra ordet synnedsättning. Före det tänkte hen bara att hen såg lite sämre än andra.
– Jag kommer ihåg en klassresa till Sveaborg på fyran. Jag och mina vänner skulle gå in på ett ställe där det var skuggigt. Då märkte jag att jag inte såg och undrade varför.
Linn berättar att hen alltid varit bra på att klara sig och på att maskera sin synnedsättning. Hen hade bra betyg i skolan och fick glasögon först i gymnasiet. I tonåren ville hen, liksom de flesta tonåringar, skilja sig så lite som möjligt från de övriga.
– Jag föll nog lite genom maskorna i stödnätet, eftersom jag klarade mig så bra.
Burnout från Pemar till Prag
Linn berättar att hen har bränt ut sig två gånger. Första gången var i början av studierna, år 2017.
– Jag försökte studera för mycket. Trots min synnedsättning ville jag hålla samma takt som de andra. Att jag också led av depression gjorde inte saken bättre.
Linn tror att depressionen kan ha varit en följd av mobbningen hen utsattes för i dagis och lågstadiet.
– Jag skelade ordentligt med ena ögat och mobbades för det. Ögat opererades sedan, så det märks inte så tydligt nu längre.
Våren 2018 var Linn Gröndahl sjukskriven och började undra om universitetsstudier kanske var för teoretiska för hen. Hen sökte sig då till Egentliga Finlands folkhögskola i Pemar och studerade teater och maskering i ett halvår.
Efter Pemar åkte Linn till Prag för att studera skådespelande vid en konsthögskola. Synnedsättningen hade framskridit långsamt, men nu märkte hen en klar försämring.
– Det var i Prag jag förstod att jag inte längre kan läsa utan hjälpmedel. Jag hade också trott jag skulle kunna studera helt på engelska, men lärarnas språkfärdigheter varierade. Så jag hoppade av. Jag insåg då att jag bränt ut mig igen.
Linn grimaserar och säger att hen tenderar att vara lite för ansvarsfull.
– Jag gör mer än jag skulle behöva.
I nästa andetag berättar Linn att hen skrivit en marknadspjäs till Åbo medeltida marknad och dessutom fungerat som regissörsassistent vid marknaden.
– Det var nog lite för intensivt.
Som medlem i universitetets tillgänglighetsgrupp granskade Linn Aurum i samband med att den nya Astra-byggnaden planerades. Hen är även med i jämlikhetskommittén.
Misstanke om adhd
Linn berättar att hen har bränt ut sig två gånger. Första gången var i början av studierna, år 2017.
– Jag försökte studera för mycket. Trots min synnedsättning ville jag hålla samma takt som de andra. Att jag också led av depression gjorde inte saken bättre.
Linn tror att depressionen kan ha varit en följd av mobbningen hen utsattes för i dagis och lågstadiet.
– Jag skelade ordentligt med ena ögat och mobbades för det. Ögat opererades sedan, så det märks inte så tydligt nu längre.
Våren 2018 var Linn Gröndahl sjukskriven och började undra om universitetsstudier kanske var för teoretiska för hen. Hen sökte sig då till Egentliga Finlands folkhögskola i Pemar och studerade teater och maskering i ett halvår.
Efter Pemar åkte Linn till Prag för att studera skådespelande vid en konsthögskola. Synnedsättningen hade framskridit långsamt, men nu märkte hen en klar försämring.
– Det var i Prag jag förstod att jag inte längre kan läsa utan hjälpmedel. Jag hade också trott jag skulle kunna studera helt på engelska, men lärarnas språkfärdigheter varierade. Så jag hoppade av. Jag insåg då att jag bränt ut mig igen.
Linn grimaserar och säger att hen tenderar att vara lite för ansvarsfull.
– Jag gör mer än jag skulle behöva.
I nästa andetag berättar Linn att hen skrivit en marknadspjäs till Åbo medeltida marknad och dessutom fungerat som regissörsassistent vid marknaden.
– Det var nog lite för intensivt.
Som medlem i universitetets tillgänglighetsgrupp granskade Linn Aurum i samband med att den nya Astra-byggnaden planerades. Hen är även med i jämlikhetskommittén.
Synnedsättning i en kvart
Som erfarenhetstalare för Åbolands synskadade har Linn medverkat i presentationer där personer med normal syn fått testa simuleringsglasögon för att kunna uppleva hur det är att ha en synnedsättning.
– Men ingen har glasögonen på sig längre än en kvart. Så de vet inte hur det är att leva med en synnedsättning från dag till dag – att kämpa med att fylla i blanketter, veta var köer går och så vidare. Det är något helt annat.
Den här artikeln publicerades i Synvinkel 4/2024.
Läs mer om vad retinis pigmentosa är och hur sjukdomen påverar synen.