En förening bland tusende öar och skär
Text: Christian Hellman Foto Charlotta Solax
På ytan kan det se ut som att Ålands Synskadade navigerar andra farvatten än Synförbundets övriga medlemsföreningar. En djupdykning visar ändå att föreningen ligger på samma kurs som systerföreningarna, och att verksamheten är förankrad i liknande värderingar: frivillighet, självständighet och en varm och öppen social gemenskap.
Ålands Synskadade grundades 1972 som en krets inom förbundet och ombildades till en självständig distriktsförening 1990. I dag har föreningen 68 ordinarie och 65 stödjande medlemmar. Till skillnad från Synförbundets övriga medlemsföreningar finansieras verksamheten inte via STEA utan via Ålands Penningautomatförening (PAF). Verksamhetsledare Charlotta Solax har det övergripande ansvaret för föreningens verksamhet. I den dagliga verksamheten har hon stöd av resurspersonen Anna Holmström.
Att göra rösten hörd
Björn Lindfors, 45 år, har finlandssvenskt påbrå men är uppvuxen i Västerbotten i Sverige. Han driver ett eget företag i Mariehamn och sitter i styrelsen för Ålands Synskadade sedan 2025. När han flyttade till Åland för sex år sedan var det ett naturligt steg för honom att gå med i den lokala föreningen.
– Jag tycker det är viktigt att man engagerar sig och hjälper till där man kan. Det är en viktig förening tycker jag, och jag vill vara med och bidra.
Åland har cirka 30 000 invånare, av vilka drygt en tredjedel bor i Mariehamn. Det är ett förhållandevis litet samhälle som också är beläget rätt avskilt. Trots att lagstiftningen sker lokalt, beslutsfattarna finns nära till hands, och social- och hälsovårdsministern ibland kan dyka upp på verksamhetscentret, är det ändå en utmaning att nå ut med sitt budskap – i synnerhet för en mindre förening. Björn Lindfors betonar vikten av att samarbeta med andra.
– Vår verksamhet hänger ihop med sjukvården, socialtjänsterna och politiken på ett annat sätt än på fastlandet. Vi alla är beroende av varandra – på gott och ont. Närheten till beslutsfattarna är en fördel, men det är ändå svårt att göra sin röst hörd. Vi försöker göra skillnad där vi kan. Genom att samarbeta med alla och vara aktiva inom Funktionsrätt Åland får vi mera tyngd i vårt påverkansarbete. Ensam är inte stark i sådana här sammanhang, förklarar Lindfors.
Föreningen lättar ankar
Verksamhetscentret Ankaret i utkanten av Mariehamn har fungerat som föreningens fasta bas ända sedan 1996. Det var den första egna lokalen i föreningens historia, men huset är nu 30 år gammalt och kostar allt mer att underhålla.
Våren 2024 togs beslutet att fastigheten ska säljas. Siktet är nu inställt på en lokal i ett nybygge i centrum av Mariehamn. Byggnaden beräknas stå klar 2028, men inga avtal har ännu undertecknats.
– Ankaret har tjänat oss väl men börjar kräva rätt mycket underhåll och läget är inte heller så centralt. Jag tror absolut att en ny lokal i centrala Mariehamn skulle bli ett lyft, säger Lindfors.
Börje Troberg, 72 år, satt själv i styrelsen 1996 när Ankaret invigdes. Han minns det stora uppsvinget föreningen fick när den flyttade in i det nya huset, men han ställer sig ändå positiv till en flytt.
– Ankaret möjliggjorde nya former av verksamhet som till exempel vår mexikanska afton. Alla satsade lite extra och det var ofta fullt hus när även lite yngre började komma med. Man lärde sig snabbt känna människorna som rörde sig där, vilket skapade en hemkänsla. Men dagens höga elpriser gör det dyrt att värma ett äldre hus med direktel och snart uppstår det också renoveringsbehov. Det är inte heller så lätt att ta sig dit med buss, så en flytt till en modern, centralt belägen lokal kunde nog ha sina fördelar, konstaterar Troberg.
Tid för individen
Resurspersonen är en unik satsning som är särskilt uppskattad bland medlemmarna. Tjänsten förenar bland annat it-stöd, taltidningshjälp, aktivitetsplanering och vardagsrådgivning till en och samma person. Resultaten har varit mycket goda. Antalet aktiviteter har ökat märkbart och föreningen har kunnat börja stödja sina medlemmar på nya sätt.
– Att anpassa sig till en synnedsättning tar tid, och resurspersonen har tid för medlemmarna. Hon kan sitta ner tillsammans med en medlem och hjälpa med taltidningsspelaren tills allting fungerar, göra sällskap till butiken för att hitta metoder att handla själv, eller ge stöd i andra vardagliga men tidskrävande saker. Resurspersonen är nog en av våra stora styrkor och jag tror att många medlemmar ser henne som ovärderlig, konstaterar Lindfors.
Resurspersontjänsten är ett treårigt projekt som har finansiering fram till 2027 med stöd av bland annat Stiftelsen Clara. Föreningen vill inte att det tar slut där.
– Det finns frågetecken, men vi hoppas förstås att vi kan fortsätta. Vi siktar absolut på det, försäkrar Lindfors.
Lunch på stan
För några år sedan valde föreningen att frångå traditionella månadsträffar för att i stället satsa på aktiviteter som samlar medlemmarna i mindre grupper kring specifika intressen. Omläggningen har fått ett gott mottagande och lett till ett bredare programutbud. Under en typisk vecka kan programmet spänna från styrka och balans till borstbindning, simning och promenader. Den subventionerade fotvården är en storfavorit, men medlemsluncherna i Mariehamns centrum verkar ändå vara den mest populära aktiviteten av alla.
Troberg förklarar varför lunchträffarna är viktiga för honom personligen.
– Annars går jag ju aldrig ensam ut och äter, men när föreningen ordnar så finns det alltid någon som hjälper till. Då funkar det och blir trevligt.
Lindfors tror att det också kan finnas en djupare förklaring till varför lunchträffarna blivit så populära.
– När man förlorar synen kan man uppleva att man inte passar in någonstans längre. Att kunna gå ut på stan tillsammans och inte känna att man måste be om hjälp med allting gör att man känner sig som en i mängden – som en del av det vanliga samhället – och det gör många glada.
Våga över tröskeln
Liselott Borg, 62 år, har varit medlem i Ålands Synskadade i mer än tio år, men det dröjde ända till i fjol innan hon för första gången deltog i en föreningsaktivitet. Hon gillar att vara aktiv och att komma ut och röra på sig. Under det gångna året har hon hunnit delta i flera utflykter och promenader och även prövat på qigong, men en aktivitet står ut som solklar favorit.
– Golfsimulatorn var väldigt kul. Jag har aldrig prövat på golf förut, men det gick så bra att det gav mersmak. Den skulle jag faktiskt vilja pröva på igen.
Borg tycker att föreningen lyckats skapa ett intressant och mångsidigt programutbud.
– De är väldigt duktiga på att hitta på grejer, måste jag säga. Jag tror att det är full aktivitet nästan hela tiden.
Hon ångrar lite att hon inte gick med tidigare.
– Det kan finnas en tröskel i början – att faktiskt komma iväg och träffa andra – men det ger så mycket sedan.
Lindfors har ofta tänkt på varför det finns en sådan tröskel.
– Man vill egentligen inte vara synskadad. Man vill fortsätta sitt vanliga liv så långt det går. Men bara man kommer över den tröskeln att man accepterar att man faktiskt behöver hjälp och kan ta emot den hjälp som finns, så blir livet mycket lättare. Det tycker jag är viktigt.
En trygg hamn
För många är den trygga samvaron och gemenskapen det viktigaste medlemskapet i föreningen ger dem. Lindfors minns särskilt en historia som betytt mycket för honom.
– En medlem berättade för mig en gång att det verkligen varit räddningen för henne att känna gemenskapen med andra, för det var ett otroligt hårt slag att mista synen. Jag brukar tänka på henne ibland. Det är ju fantastiskt om vi kan göra sådan nytta för en medlem att det kan utgöra skillnaden mellan natt och dag.
Den här artikeln publicerades i Synvinkel 2/2026.