Små saker blir lätt problem när man ser dåligt
Text: Pontus Anckar
Den som har normal syn funderar sällan på små bekymmer som till exempel att inte se om det är dammigt i lägenheten eller hur det känns att gå omkring med oklippta tånaglar.
– Men något så löjligt blir ett problem om du inte själv klarar av att klippa dina naglar. Jag sitter på en pall i bastun och har en lampa med riktat ljus men ändå är det svårt, säger Rita Lund i Åbo.
Hon säger att det är en nackdel att det inom hälsovården inte finns en service som hjälper, till exempel, människor med synskador att sköta små saker som kan bli problem när de inte blir skötta.
– Det låter löjligt att prata om tånaglar, men man måste ju klippa dem. Annars får man ju ingenting att sitta på fötterna. Min man har olika krämpor och kan inte hjälpa mig. Min son med familj bor i Hangö. När de kommer på besök vill jag inte börja prata om mina naglar. Vi har nog annat att prata om.
Rita undrar om det inte kunde finnas en anställd vid hälsocentralen som i samband med hembesök kunde klippa folks naglar.
– Eller så kunde folk få en servicesedel så att de kunde gå någonstans på nagelvård.
Krångligt att droppa
Rita har glaukom. För att hålla ögontrycket nere använder hon ögondroppar morgon och kväll. Hon använder också ett slags gel som håller ögonhinnan mjuk och fuktig.
– Annars känns det som om jag skulle ha stenar i ögonen, säger hon, och berättar att hon har två olika ögondroppar och två olika gel. På morgonen använder hon både droppar och gel, på dagen ett tunnare gel och på kvällen ett tjockt gel plus droppar.
Trots att Rita Lund har jobbat som hälsovårdare upplever hon droppandet som ganska krångligt.
– Droppflaskorna och pipetterna är inte alltid så lätta att använda. Jag funderar nog ofta hur till exempel äldre, ensamstående män som inte är vana att göra sånt här klarar det. Av mig har ingen frågat hur jag klarar det.
Hon återkommer ofta till att ingen frågar hur hon och hennes man, som har diagnostiserats med alzheimer, klarar sig i hemmet och vad de behöver hjälp med.
– Ingen har till exempel frågat om vi behöver hjälp med städningen. Jag ser inte dammet så noga mera, men det är inte hela världen.
– Förr i världen hade man sociala sköterskor som pratade med patienterna och frågade hur de hade det hemma. Men det finns väl inte resurser för det längre. Det finns betydligt fler gamla människor än förr.
Med i experiment
Rita kommer inte ihåg att någon nära släkting skulle ha haft glaukom.
– Men jag fyller 86 i maj. Mina anhöriga har dött tidigt, innan de fyllde 85. Glasögon har de nog haft, men inte minns jag att någon skulle ha använt ögondroppar.
Själv hade hon inga problem med ögonen som ung. Vid 40 års ålder började hon använda läsglasögon och vid en syngranskning konstaterades det att hon hade förändringar i ögonbottnen.
– Men de visste inte riktigt vad det var. De frågade om jag har sockersjuka, men det hade jag inte. Däremot har jag haft högt blodtryck sedan jag var 50.
Någon medicin fick hon inte och funderade inte närmare på sina ögon, eftersom hon inte hade några problem med synen.
– Det var först när jag närmade mig 70 som synen började falska.
Det visade sig att det fanns en fuktig fläck i högra ögat och Rita kom med i ett forskningsprojekt om åldersgenererad degeneration av makulan vid ÅUCS. I nästan två år gick hon regelbundet till ÅUCS där de injicerade en ny medicin rakt in i högra ögongloben. Medicinen var ett experiment och syftet var att göra ögat torrt.
– Det projektet tog slut och det blev ingen uppföljning. Face to face fick jag inte veta någonting. Om det var medicinen de experimenterade med eller något fel på mitt öga vet jag inte, men efter det pajade mitt högra öga. Nu kan jag inte läsa med det ögat, inte ens med glasögon.
Glaukom-diagnosen fick hon efteråt, hos en privatläkare.
– Jag hade turen att få en läkare som är specialiserad på glaukom.
Hur fungerar dina ögon nu?
– Det högra är ur spel, men jag klarar mig med det vänstra. Jag kan titta på TV och läsa med hjälp av glasögon och förstoringsglas. Jag har haft stor glädje av talböcker.
Promenader håller formen
Rita är inte den som klagar. Hon upplever att hon och maken Rainer har det ganska bra. De klarar sig på sina pensioner och promenerar två gånger varje dag.
– Första gången går vi med stavar och ryggsäckar till någon av butikerna här i närheten och köper mat. Den andra promenaden är lite kortare. Promenaderna gör att dystra tankar försvinner och så har vi lärt känna nya människor.
Hon skrattar till.
– Om du skulle se mig där ute, hurtig med stavarna i handen, skulle du inte tro att kärringen har så många krämpor som jag har. Det gäller att hålla humöret uppe!
Den här artikeln publicerades i Synvinkel 3/2024.