Louis Braille del 2: Porten till framtiden öppnas
Text: Christian Hellman
År 1819 anländer tioårige Louis Braille till blindinstitutet i Paris – stället som kommer att forma resten av hans liv.
En kylig februarimorgon 1819 klev Louis och hans far Simon-René ombord på diligensen för att åka till huvudstaden Paris. Under den fyra timmar långa färden berättade fadern tålmodigt för sin son om byggnader och folk han såg genom diligensens fönster. På så sätt kunde Louis skapa sig en egen bild av den förbipasserande världen, trots att han inte längre kunde se den med sina egna ögon.
När diligensen anlände till stadsporten klev far och son ur vagnen och fortsatte färden till fots genom huvudstadens smala gator och gränder. Louis sinnen bombarderades från alla håll av nya intryck; hästhovarnas klapprande mot kullerstenarna, gatuförsäljarnas högljudda lockrop och bageriernas förföriska dofter, men också rännstenarnas illaluktande ångor.
Louis anländer till skolan
Till slut kom far och son fram till gatan rue Saint-Victor där den kungliga blindskolan låg. Byggnaden hade en lång och rik historia – den hade tidigare inhyst både ett barnhem och ett prästseminarium. Under den franska revolutionen hade huset använts som ett provisoriskt fängelse där flera präster mördats under den så kallade Septembermassakern.
Skolans lokaler var kalla, fuktiga och dåligt ventilerade – en senare rapport beskrev byggnaden som ”livsfarlig”. Sjukdomar härjade ofta bland eleverna som även led av undernäring och smutsigt dricksvatten. Tuberkulos förekom allmänt på skolan, och det var sannolikt här som Louis smittades av sjukdomen som många år senare skulle kräva hans liv.
De knackade på porten och steg in. Skolans vaktmästare, monsieur Demeziere, hade väntat på att den nya eleven skulle anlända. Han ledde far och son uppför de slitna trapporna och genom de mörka korridorerna, fram till skoldirektörens kontor. Där tog direktör Sebastien Guillié emot dem och berättade om livet på skolan, om vardagsrutinerna och om undervisningen. När de nödvändiga arrangemangen var avklarade, kramade Simon-René sonen farväl och lämnade skolan för att återvända hem till Coupvray.
Louis var nu helt ensam i den nya och främmande miljön. Av skolans 90 elever var han den allra yngsta. Han visste det inte ännu, men han skulle komma att tillbringa resten av sitt liv på skolan – först som elev, sedan som lärare och till slut som pensionär.
Direktör Guillié förde Louis till vicerektor Dufaus klass där en geografilektion pågick. Dufau ledsagade honom till en ledig plats bland de andra eleverna och återupptog sedan den avbrutna lektionen. Ängsligheten som hållit Louis i sitt grepp började nu lätta. Han glömde att han var långt hemifrån och omgiven av idel främlingar, för allting som Dufau berättade om lät så intressant. Louis använde sitt goda minne till att noggrant registrera allting som sades. När Dufau vid lektionens slut riktade en fråga till honom, svarade han klart och utan att tveka, vilket gjorde ett högst fördelaktigt intryck på läraren.
När det blev rast presenterade en av skolans övervakare Louis för de nya skolkamraterna, men han hade återigen börjat känna sig ensam och övergiven. På kvällen, när de andra eleverna lagt sig för att sova, grät Louis sig tyst till sömns i den stora, främmande sovsalen. Det var möjligen den här första kvällen på blindskolan då Gauthier, en något äldre elev, beslöt sig för att försöka trösta Louis, vilket skulle leda till en livslång vänskap mellan dem.
Louis börjar trivas
Det tog inte länge innan Louis kände sig hemmastadd på skolan. Det hjälpte mycket att han började inse hur stor nytta han hade av undervisningen. Hans familj skickade också regelbundet brev som en övervakare läste upp för honom.
Snart kunde Louis röra sig i den stora byggnaden som om han alltid bott där. Han gjorde det genom att räkna stegen mellan olika fasta punkter – från sängen till sovsalsdörren, från dörren till trapporna, från trapporna till matsalen och från matsalen ut till gården.
Skolan fungerade även som en arbetsplats för de blinda. Louis arbetade ofta i verkstaden där eleverna tillverkade tofflor och vävde tyger till sina egna uniformer och till sängkläder för ett närliggande sjukhus.
Skoldagen varade från tidig morgon till sen kväll, med nästan femton timmar av aktiviteter fördelade mellan lektioner, arbete i verkstäderna, musik och religionsutövning.
Haüys taktila skrivsystem
Medan Louis anpassade sig till rutinerna, fick han också bekanta sig med skolans skrivsystem – en upplevelse som skulle väcka hans kreativa instinkter. Eleverna undervisades enligt ett system som införts av skolans grundare Valentin Haüy. Han hade låtit trycka böcker med upphöjda latinska bokstäver som man läste genom att följa bokstävernas konturer med fingertopparna. Tyvärr var de här böckerna både otympliga och tunga – de vägde omkring fem kilo – och även dyra och komplicerade att trycka. Därför fanns det bara ett fåtal sådana böcker tillgängliga när Louis började på skolan. Det totala antalet läroböcker uppgick till endast 14 titlar, bland dem grammatikböcker för grekiska, latin, engelska, italienska och spanska.
Haüys metod var inte heller särskilt praktisk för skrivövningar. För att lära sig de latinska bokstäverna använde eleverna en metallnål formad som en penna, med vilken de följde formen av en bokstav som graverats i en skiva. När de lärt sig formen utantill, kunde de sedan rita den på ett papper med hjälp av en vanlig bläckpenna, men utan att de själva kunde läsa vad de skrev. För att hålla reda på raderna användes en ram med snören som löpte parallellt över pappret. Eleverna fick sätta ihop orden bokstav för bokstav, vilket gick mycket långsamt.
Mångbegåvad och fingerfärdig
Det otympliga skrivsystemet var mycket svårt att lära sig, men Louis var en av de få eleverna som bemästrade det. Han lärde sig också spela piano och orgel genom att låta läraren styra händerna över klaviaturens tangenter. Det var nu Louis utvecklade sin livslånga kärlek till musik.
Direktör Guillié var själv genuint intresserad av musik och hade lagt märke till att eleverna snabbt lärde sig spela instrument via gehör. Han såg inte musiken som enbart ett tidsfördriv, utan insåg att eleverna kunde få arbete som musiker efter skolan. Därför anlitade han flera musiklärare från Paris konservatorier för att undervisa blindskolans elever i både piano och cello.
Omgivningen lade fort märke till Louis mångsidiga begåvning. Alexandre-René Pignier, som lärde känna Louis när denne var 12 år gammal, beskrev honom senare så här: ”Begåvad med en utpräglad fallenhet för studier, ett livligt intellekt och ett anmärkningsvärt rakryggat sinnelag, dröjde det inte länge förrän han utmärkte sig genom sina snabba framsteg och den framgång han skördade i sina studier.” Under skoltiden vann Louis priser i grammatik, historia, algebra samt i piano- och cellospel.
Trots studieframgångarna kände Louis och hans kamrater en växande frustration över begränsningarna med Haüys skrivsystem. Mängden information som kunde förmedlas i de otympliga böckerna var minimal. I Louis kreativa sinne förvandlades begränsningarna till utmaningar att övervinna. Han började nu forma de första idéerna kring det som skulle bli hans livsverk – ett praktiskt skrivsystem för blinda.
Sträng disciplin och hårda straff
Direktör Sebastien Guillié hade en kontroversiell ledarstil och införde många stränga disciplinära åtgärder på skolan. Elever som misskötte sig kunde bli spöade, fastkedjade vid väggen eller satta på en svältdiet bestående av torrt bröd och vatten. En samtida rapport berättar om en flicka som var sjuk i flera månader efter att ha fått ett spöstraff. Louis hade ett rätt livligt temperament, så det är möjligt att även han blev bestraffad under skoltiden, men ingen samtida information står att finna om detta.
Men direktör Guillié hade också en annan sida. Han var en driven pedagog som ständigt sökte nya metoder för att förbättra undervisningen för blinda. Han uppmuntrade särskilt elevernas musikaliska talanger och inrättade även verkstäder på skolan, där de kunde lära sig praktiska hantverk.
År 1821 ledde en intern skandal på skolan till att Guillié avskedades från sin direktörspost. Hans efterträdare, Alexandre-René Pignier, skulle komma att spela en central roll i Louis Brailles liv, inte minst genom hans starka stöd för Louis stora uppfinning. Under de kommande åren skulle Braille inte bara utvecklas till en framstående elev och lärare, utan även till en innovatör vars främsta uppfinning fortfarande används av miljoner personer med synnedsättning världen över.
Frankrike efter Napoleon
Efter Napoleons fall år 1815 styrdes Frankrike återigen av en kung, Louis XVIII, men huvudstaden Paris präglades fortfarande av politiska motsättningar. Under åren 1815–18 ockuperades stora delar av landet av trupper från de nationer som besegrat Napoleon, vilket gjorde livet besvärligt för hela befolkningen. Det var under den här turbulenta tidsperioden i Frankrikes historia som Louis anlände till Paris.
Hur mycket vet vi om Louis Braille?
Den här artikelserien är inspirerad av Louis Brailles liv – pojken som förlorade synen och skapade ett skriftsystem som förändrade världen. Även om vissa delar av hans liv är historiskt dokumenterade, är mycket okänt. Med hjälp av de fakta som finns, och utifrån hur hans samtid såg ut, har jag föreställt mig hur Louis kan ha tänkt och känt. Det här är alltså en fri tolkning, men med respekt för den människa och pionjär han var.
Centrala källor jag byggt på är Alexandre-René Pigniers biografi ”Notice sur Louis Braille. Professeur et ancien élève de l’Institution des Jeunes Aveugles de Paris” från år 1859, som även är källan till citatet i denna artikel, samt Pierre Henris studie ”La Vie et l’Œuvre de Louis Braille” från år 1952 som innehåller samtida citat från Brailles barndomsvän Hippolyte Coltats skrift ”Notice biographique sur L. Braille” från år 1853.
Den här artikeln publicerades i Synvinkel 3/2025.