Ålands Synskadade

Uppgiften att skriva en historik för de synskadade på Åland har varit ett intressant men inte alltid helt enkelt arbete eftersom källorna till viss del är försvunna. Därför har det varit av oerhörd vikt för mig att kunna få dra nytta av de minnesbilder som har delgivits mig av ett flertal medlemmar i föreningen samt på förbundsnivån. Under arbetets gång har personer och människoöden passerat revy, och för mig som  inte är synskadad har arbetet gett en djupare inblick i de speciella förhållanden  som de synskadade får anpassa sig till i vårt gemensamma samhälle.

 

Med gott hopp om fortsatt givande utveckling för föreningen!

Mariehamn den 12 september 2002

Jonas Eriksson

 

Finlands Svenska Synskadades styrelseordförande Karl Oscar Skogster och Finlands svenska kommunförbund genomförde en operation syftande till att inhämta uppgifter om de synskadade i svenskfinland och även till att organisera dem i en sorts lokalt anknutna kretsar. På Åland hölls det första kretskommittémötet den andra oktober 1972 sammankallat av Aili Alexandersson som även hade skött de tidigare mötena på fastlandssidan. Aili som vid denna tid var fast anställd som lärare vid Huseby yrkesskola för synskadade i Oslo tog ett års tjänstledigt för att hjälpa till med starten av de sju synskadekretsarna ute i distrikten. Det var dessa som så småningom blev föreningarna vilka idag ingår i Förbundet Finlands Svenska Synskadade rf.

 

Fyra synskadade hade inbjudits till det första mötet på Kompassbaren i Mariehamn (nuvarande Pizzeria Fantasia), där de delgavs information om vad som nu var på gång inom FSS rf.

 

Dessa personer konstituerade sig till en så kallad kretsstyrelse med Agnes Rosenberg som ordförande, Yord Sjölund kassör, Folke Karlsson kretssekreterare och Eva Bäckman medlem. Före mötet hade kontakt tagits med Folkhälsan angående upprättandet av ett färdtjänstsystem för handikappade och möjligheten att integrera de synskadade i Folkhälsans aktiviteter.

 

Inställningen från de kontaktade organens sida beskrevs som väldigt positiv och samarbete önskades med ortens synskadade. Även Lanskapsbiblioteket och ledaren för produktionscentralen för Audiovisuellt undervisningsmaterial hälsade med glädje ett närmare samarbete med de synskadade på ett lokalt plan.

 

I samarbete med dessa ovannämnda instanser samt även Ålandstidningen och Ålands Rundradio uttrycktes förhoppningen redan nu att kretskommittén borde ha goda förutsättningar att få till stånd en effektiv verksamhet angående talboksservice och lokal information. Den sak som verkar ha väckt stort intresse var om man igenom föreningens stadsbidrag kunde anslå medel till att läsa in och distribuera Ålandstidningen på ljudband till de åländska synskadade som var synnerligen intresserade av denna tjänst.

 

Förutom dessa ämnesområden diskuterades även olika verksamhetsformer och en förteckning på de dåvarande synskadade på Åland tillsändes kommittén för att underlätta dess fortsatta verksamhet. Kommittén önskade också få sig tillsänd skriftlig information om de sociala rättigheter som landets synskadade hade samt särskilt om FSS verksamhet, uppgifter och målsättning.

 

I sin rapport beskriver den dåvarande anpassningskonsulenten Aili Alexandersson  inställningen i församlingen som präglad av enighet om att det nu var hög tid att Ålands synskadade målmedvetet började arbeta för sina särintressen. Så verkar också ha varit fallet med allt fler kontakter med FSS och ett växande medlemsantal under den följande tiden.

 

Nämnas kan också att det  i detta skede diskuterades huruvida Ålandskretsen skulle bli en underavdelning till Finlands Svenska Synskadade rf. eller om den skulle ha formen av en självständig förening. Orsaken till ovannämnda frågeställning verkar främst ha varit de eventuella krav som de åländska myndigheterna skulle ställa på föreningen för att bevilja bidrag till verksamheten, resultatet blev dock att föreningen kvarstod som en underavdelning till FSS och ändå kunde åtnjuta medel från både Landskapsstyrelsen och Ålands penningautomatförening.

 

Den verksamhet som nu började ta form nådde ut till en allt större del av de synskadade på Åland. Kretsträffarna hölls under denna tid på Rödakorsgården i Mariehamn. Under denna tid började man arbetet med att aktivt verka för att synliggöra de synskadade i samhället. Det var även vid denna tidpunkt som man inom föreningen började med de uppskattade studie och rekreations resorna till olika mål. Den första gick enligt vad jag har kunnat få fram genom verksamhetsberättelsen för FSS år 1976 till Vasa. Även andra verksamheter som rottingarbete och korgflätning ingick nu i föreningens aktiviteter. Ålandskretsen etablerade sig under dessa år  som en liten men aktiv och trivsam förening för medlemmarna.

 

Den nuvarande ordföranden Fjalar Nylund valdes till ordförande år 1980 och samtidigt togs frågan om att en åländsk taltidning skulle startas i Ålandskretsens regi upp igen och denna gång gjordes en snabb intresseundersökning bland medlemmarna och också på Ålands Centralsjukhus, de gamlas hem och Gullåsen.

 

Det visade sig att intresset fanns och därför  togs nu nästa steg i arbetet för en åländsk taltidning, kontakt med Ålandstidningen och dess dåvarande chefredaktör Hasse Svensson. Denne var genast med på noterna och herrarna Fjalar Nylund, Hugo Karlsson och Hugo Westermark fortsatte sitt besök på tidningen med att besöka dåvarande styrelseordföranden Holger Stenius.

 

Han lovade efter viss övertalning att Tidningen Åland skulle ges ut gratis på prov en månad och om försöket utföll väl så skulle utgivningen fortsätta mot ersättning. Den som blev utsedd till ansvarig för inläsningen var journalisten Harriet Tuominen.

 

Som en forsande vårflod startade alltså projektet och även om den kommande fåran ännu inte var färdigt utstakad så var entusiasmen inte att ta fel på. Entusiasmen var till och med så stor att Finlands Svenska Synskadade glömdes bort i brådskan och först inte informerades om vad som var på gång på Åland, men det misstaget kan man nog förstå om man tänker på hur snabbt allt gick i denna fråga som varit så viktig för så många i föreningen. Erfarenheterna från denna tid har ju även varit andra föreningar till nytta så jag tror nog att misstaget är förlåtet från rikssidan så här dags.

 

Nu togs även kontakt med postens dåvarande distriktschef Torsten Wikstrand som i linje med postverkets dåvarande avtal med synskadeorganisationerna kunde lova portofri distribution av taltidningen. För att ordna med det ekonomiska togs nu även kontakt med ålands landskapsstyrelse och socialnämnden i Mariehamn allt lät positivt men skriftliga ansökningar fordrades.

 

Christian Beijar som var Lanskapsstyrelsens socialinspektör  hjälpte till med underlag från landskapstyrelsens sida.

 

Dagny Westermark gjorde här en stor insatts då hon skötte korrespondensen med olika instanser och skrev de nödvändiga ansökningarna. Kopieringen av kassetterna ordnades i början så att föreningen fick låna språklaboratoriet vid Ålands Lyceum där Fjalar och Sonja Nylund hade förtroendet med en egen nyckel. Det visade sig dock att detta system hade sina brister eftersom det blev ont om tider då salen var ledig under skolsäsongen och det blev därför många sena kvällar för familjen Nylund i skolbänken. Kopiering och kuvertering av taltidningen kunde på denna tid pågå långt in på småtimmarna då flitens lampa lyste vid Ålands Lyceum.

 

Landskapsstyrelsen beviljade i mars 1981 medel för inköp av egen kopieringsutrustning som placerades i stadsbibliotekets lokaler på strandgatan, detta gjorde att kopieringen därefter kunde skötas mycket snabbare än förut. När sedan det nya stadsbiblioteket togs i bruk i december 1989 flyttade föreningens verksamhet också in i de nya lokalerna där förutom en helt ny kopieringsutrustning även den stora läs-TV apparaten kunde ställas upp. Inläsningen sköttes under denna tid både hos Ålandstidningen och senare i Nya Ålands lokaler men numera sköts verksamheten med taltidningen helt av Sonja Nylund på Ålands Synskadades verksamhetscenter Ankaret.

 

Ekonomin som till en början var det största frågetecknet har också löst sig under åren som gått, bidrag både från  PAF, Ålands Penning Automat Förening och  Ålands Landskapsstyrelse har under åren sett till att pengar ordnats för verksamheten även om resurserna många gånger har varit knappa och nedskärningar på olika områden har varit ofrånkomliga. Donationer och gåvor från Lions och privatpersoner, där arvet efter Magnus Sundberg nog är det främsta, har nu så gott som säkerställt taltidningens existens och även utvecklat den till att numera ges ut fyra gånger i veckan med senaste nytt för de synskadade i det åländska samhället, helt i linje med den ökade massmedia bevakningen som formar och berör människorna i dagens värld  i övrigt.

 

Personer som passerat genom taltidningens prenumeranters örongångar som uppskattade inläsare under dess existens har varit bland annat journalisten Harriet Tuominen som tvingades upphöra med sitt läsande då arbetsbördan på tidningen Nya Åland blev så stor att redaktörerna där inte längre kunde ställa upp med dessa tjänster. Hon efterträddes i olika perioder av redaktörerna Tua Åström, Eva Sölgén, Anne-Git Elling och Lasse Söderlund.

 

När föreningen i maj 1994 slog ihop de två arbetsmomenten inläsning och kopiering till en tjänst på grund av att den nya mervärdesskatten påverkade taltidningens ekonomi, var syftet att man skulle spara på de knappa resurserna i föreningen och fortsätta trygga tidningens existens. I detta läge togs inläsningen över av den nuvarande ”tidningsrösten” Sonja Nylund.

 

Sonja berättar i en artikel som skrevs i  Ålandstidningen den 18 mars år 2000, inför tidningens 20 års jubileum, att hon väljer de hetaste nyheterna, politik och lagtingsrapportering, familjesidan och andakten ur de två konkurrerande dagstidningarna Ålandstidningen och Nya Åland. Den tekniska utvecklingen har idag nått så långt att det tar bara fem minuter att kopiera taltidningen till sju kasetters bägge sidor, en betydande skillnad från nattmanglingarna i lyceets språklaboratorium i början på 1980 talet får man väl ändå glatt konstatera. Prenumerationssiffrorna på taltidningen Åland har under den senaste tiden varierat mellan 55-80 tidningar och beräknas nå ut till cirka 70 procent av de synskadade på Åland.

 

Som en parantes i sammanhanget kan man även konstatera att Ålands synskadade nu åter är ute och stakar upp nya fåror för den massmediala strömmen eftersom man inom föreningen även har varit bland de första att undersöka möjligheterna att starta en elektronisk version av lokaltidningarna. Ålands synskadade var först ut i spåret med taltidningen Åland och om bara den ekonomiska sidan kan lösas så skall medlemmarna nog få se att föreningen kan vara bland de första som får tillgång till en svenskspråkig lokaltidning i elektronisk form.

 

Redan i början av nittiotalet blev telefonkatalogen på Åland tillgänglig som CD-ROM skiva och alla som är datoriserade har därmed kunnat använda sig av denna, samt kan även läsa Huvudstadsbladet med hjälp av specialanpassade datorer med röstsyntes. Datastödpersonen Sanna Söderlund underlättar numera dataanpassningen i föreningen genom att åka hem till de olika medlemmarna, undervisar och installerar program samt ställer upp med nyttiga råd och hjälp per telefon.

 

Vid Ålandskretsens styrelsemöte den 18 augusti 1987 togs tanken från valmötet på hösten gällande ombildning av Finlands Svenska Synskadade rf. till ett förbund och en inregistrering av lokalkretsarna inom FSS.rf. upp till behandling och Christina Fredriksson läste upp slutrapporten från den kommitté som på rikshåll utrett för- och nackdelar med en ombildning. Detta blev  det egentliga startskottet för arbetet med att ombilda Ålandskretsen inom FSS till föreningen Ålands Synskadade rf.

 

Preliminära stadgeförslag framlades vid styrelsemötet den 10 maj 1988 och vid ett möte i januari 1989 utsåg styrelsen ordföranden Fjalar Nylund till Ålandskretsens representant i kommittén som skulle utarbeta förslag till stadgar för det nya förbundet. Fjalar kom under arbetets gång att fortlöpande rapportera om stadgekommitténs förslag och möten till styrelsen. Under ett möte i september 1989 läste ett förslag till modellstadgar för distriktsföreningar upp och diskussionen om dessa beskrivs i protokollet som ”livlig” och engagerade verkar man verkligen ha varit i frågan för nästa möte hölls redan knappa två veckor senare och då beslutades att styrelsen skulle göra upp stadgar för den nya distriktsföreningen på det kommande januari mötet.

 

Vid mötet i januari 1990 deltog även Finlands Svenska Synskadades ordförande Karl-Oscar Skogster som sakkunnig och behjälplig  när nu stadgarna gjordes upp för den nybildade distriktsföreningen. Det första egentliga mötet som föreningen Ålands Synskadade hölls den 19 februari 1990 men föreningen blev officiellt en registrerad förening under namnet Ålands Synskadade rf. den 16 juni 1990 en nästan treårig process hade därmed förts lyckligt i hamn och den nya föreningen skulle enligt sina stadgar fortsätta den verksamhet som sedan tidigare hade bedrivits av Ålandskretsen inom Finlands Svenska Synskadade.

 

I stadgan för föreningen klargörs det att dess syfte är att fungera som intresse och kontaktförening för synskadade inom dess verksamhetsområde. Med synskadade menas såväl blinda som synsvaga personer och föreningen skall verka för att synskadade personer skall få så likvärdiga levnadsförhållanden som möjligt i socialt, kulturellt och ekonomiskt hänseende som de vilka de övriga medborgarna i vårt samhälle åtnjuter.

 

Under den tid som jag suttit och läst i både Ålandskretsens och Ålands Synskadades protokoll så har jag lagt märke till de skiftande lokaler där möten har hållits under föreningens trettioåriga verksamhet. Det har varit ställen som Röda Korsgården, Handikappförbundets kansli, diverse restaurang och konferensinrättningar runt om i landskapet samt hemma hos medlemmarna i föreningen, och även om detta säkert har resulterat i att många personer som kanske inte annars skulle tagit sig till dessa platser har fått både orsak och möjlighet att komma ut och röra på benen, så är det ändå en tanke som slår mig: vad skönt det måste vara för medlemmarna med det nya verksamhetscentret, Ankaret.

 

Men vägen fram till ett eget hus för föreningens aktiviteter har nog tidvis varit både krokig och svår, när Finlands Svenska Synskadades förbund verkställde byggandet av verksamhetslokal

 

till sina sju medlemsföreningar så sade den dåvarande förbundsstyrelseledamoten Fjalar Nylund att Åland kunde vänta till sist eftersom medlemsantalet här inte var så stort. Men under 1995 började det röra på sig ordentligt även här på hemmaplan.

 

I protokollen från denna tid kan man läsa om undersökningar av platser som Strandgatan, Kaptensgatan och Snellmansåkrarna och om diverse förberedelser som gjordes inför anskaffningen av ett eget verksamhetscenter för de synskadade på Åland.

 

I protokollet från styrelsemötet den 24 augusti framgår att man fått avslag på ansökan om att få köpa tomtmark på de så kallade Snellmansåkrarna, men Mariehamns Stadsstyrelse gav förslag på en tomt belägen i Strandnäs på 630 kvadratmeter. Ordföranden Fjalar Nylund hade fått fullmakt från förbundet, som skulle stå för den ekonomiska biten, för ett köp av tomten i Strandnäs.

 

Eftersom det var den fastländska moderorganisationen Förbundet Finlands Svenska Synskadade som skulle köpa tomt och bygga hus så krävdes en dispens för markköpet, denna beviljades dock genast då anläggningen var avsedd till förmån för de synskadade på Åland.

 

Nu begärdes offerter in och den 23 november samma år hölls ett styrelsemöte där byggandet av verksamhetscentret åter diskuterades och offerter från olika byggfirmor upplästes och granskades. Styrelsen godkände kostnadsförslaget från Pekkas Bygg och en väntan på medel från Förbundet Finlands Svenska Synskadade rf. inleddes.

 

Vid ett styrelsemöte den 22 februari 1996 som hölls på handikappförbundets kansli så meddelades att kontraktet på byggandet av Verksamhetscentret hade undertecknats den tionde samma månad av ordförande Fjalar Nylund och byggaren Pekka Kuitunen, bevittnade kontraktet gjorde Sven Friberg och Dick Lindström.

 

Dick Lindström som är barnbarn till Sven Friberg var även den som hade gjort ritningarna till huset, vid detta tillfälle redogjorde Sven även i stora drag för hur huset skulle komma att se ut i färdigt utförande. Byggandet tog nu verklig fart och den tredje juni meddelas att verksamhetscentrets slutgiltiga adress blir Johannebovägen 7 och att telefonnumret blir 19670, nu beslutas även att invigningen skall äga rum den 15 september och inbjudningskort börjar tryckas upp.

 

I augusti hålls så det sista mötet innan verksamhetscentret tas i bruk här beslutas om att det vinnande namnförslaget kommer från Göta Karlsson och att verksamhetscentret härefter skall gå under namnet Ankaret, med motiveringen att det skall vara en fast grund för föreningen Söndagen den15 september 1996 var det så äntligen dags, eller som Ålandstidningen skriver ”äntligen under eget tak”, efter 24 års aktiviteter i skiftande lokaler invigs och öppnas det nybyggda verksamhetscentret för föreningens medlemmar och inbjudna gäster. Facit blev fullsatt hus med idel goda omdömen och glada tillrop, nu hade föreningen äntligen fått sitt eget hus. Samarbetet med byggfirman hade löpt fint även om slutnotan blev lite större än vad som beräknats med en slutsumma på ganska exakt 1,16 miljoner finska mark eller motsvarande ungefär195000 euro. Numera slipper man dock kostnader för hyra av andra lokaler och så blev ju huset också skräddarsytt för föreningens ändamål med luftiga lokaler, ljusa och trevliga färgkombinationer speciellt anpassad belysning och inga rörelsehinder i lokalen av typen trösklar och annat krångel för synskadade personer.

 

I huset sköter föreningen nu hela processen med att ta fram en taltidning till sina prenumeranter från inläsning till kopiering. Här hålls också möten för styrelsen och övriga medlemmar i föreningen. När man därtill har övernattningsmöjligheter för förbundets personal i huset och därigenom kan spara in på onödiga boendekostnader är även det en fördel som inte nog kan betonas speciellt med dagens priser på hotell.

 

I en intervju gjord av Ingegerd Ekstrand för de synskadades egen tidning år 2000 beskriver ordföranden Fjalar Nylund tillkomsten av det nya verksamhetscentret Ankaret som en vattendelare för verksamheten på Åland. Tidigare var träffarna begränsade till medlemsträffar en gång i månaden på Rödakorsgården och styrelsemöten hemma hos ledamöterna i tur och ordning. Efter Ankarets tillkomst så har föreningslivet blommat upp och det händer att man numera är över fyrtio medlemmar med på föreningsträffarna i den nya lokalen. De aktiviteter som dominerar verksamheten nuförtiden är möten, matlagningskurser, boccia, borstbindning, käppgymnastik, punktskriftskurs, lotterier och olika temakvällar.

 

Ett ständigt återkommande inslag i föreningens aktiviteter är den vita käppens dag, som har firats i norden sedan mitten av 1950-talet och som årligen samlar en grupp aktiva synskadade. Den 15 oktober varje år samlas man för att uppmärksamma de synskadades förutsättningar och synliggöra de synskadade i samhället främst genom att röra sig i trafiken för att uppmärksamgöra de seende medtrafikanterna på de problem som en synskadad person kan stöta på i en synnerligen vardaglig situation. Denna aktivitet har också uppmärksammats ett flertal gånger i lokala massmedia.

 

Boccia är en motionsform som verkar ha kommit för att stanna i de synskadade kretsarna och med det nuvarande boccia rummet på Ankaret så har den redan tidigare aktiva boccia sektionen fått sig en puff i rätt riktning. En gång i veckan samlas man numera för att kasta boll med precision och ha lite trevlig samvaro. Ålands synskadade har även visat framfötterna i ett flertal tävlingar både på hemma och bortaplan med goda placeringar som följd ett exempel på detta var när det åländska laget med Kristoffer Blomster, Sven Friberg och Fjalar Nylund vann FSS tävlingen i Forssa år 2000 i hård konkurens med de övriga regionerna i svenskfinland. Domare vid detta tillfälle var ålänningen och ledsagaren Bertel Lindholm.

 

Även käppgymnastiken som leds av Gian Östman är ett uppskattat socialt motionstillfälle som hålls på aktivitetscentret.

 

Matlagningskurser och temakvällar har varit populära inslag i föreningens verksamhet under de senaste åren under ledning av de synskadade men fortfarande yrkesverksamma kockarna Rolf Söderlund och Börje Troberg.

 

Borstbindningen som numera leds av Sven-Erik Östergård har alltid varit en uppskattad aktivitet, som ju har den ytterligare fördelen att den drar in lite pengar till föreningen genom de borstar som säljs.

 

Under åren har även kurser i punktskrift, datorhantering,  trädgårdsskötsel, föreningsteknik och engelska hållits på Ankaret.

 

En nysatsning på syntjänst i verksamhetsområdet påbörjades under våren 2002, verksamheten  fanns på Åland under 1960- och 1970- talet men ebbade ut. Nu är det dags för nya tag och föreningen håller som bäst på med att bilda en grupp frivilliga som skall kunna ställa upp som ledsagare för synskadade. Synnerligen aktiva och drivande i dessa frågor har varit eldsjälarna Aili Alexandersson som är kontaktperson för projektet och Eva Beckman som ställer upp som förmedlare av syntjänsten till medlemmarna. Syntjänstens avsikt är att den synskadade skall få hjälp av en ledsagare i samhället gällande till exempel promenader, klädinköp, bankärenden eller något dylikt. Syntjänsten skall vara givande för bägge parter och fungera som ett socialt kontaktnät som utvidgar rörelsefriheten för de synskadade, förhoppningen är att så många som möjligt anmäler sig för att bli ledsagare.

 

Under framställningen av denna skrift så har en del namn rusat förbi som expresslok medan vissa stannat kvar, namn som  Fabian Wrede som genom lång och trogen tjänst funnits med i flera av föreningens avgörande skeden. Aili Alexandersson som med sitt öppna och välkomnande sätt fick mig att känna att det arbete jag gjorde var viktigt, och om inte annars så för att hon visar hur stor skillnad det kan vara på sättet man förvaltar sitt pund här i livet och med vilken inställning man gör det.

 

Sist men inte minst vill jag också fästa uppmärksamheten på den man som formade bilden av synskadade för mig under min uppväxt ute i Brändö på 70-och 80-talet, den levnadsglade Lennart Nordberg. Lennart var synskadad sen barndomen men klarade sig ändå ensam i sin stuga på Torsholma under stora delar av sitt liv. Lennarts roll i de synskadades krets har växt fram för mig under detta arbete och det är först nu jag fått reda på att han var en av de grundande medlemmarna i Samfundet Finlands Svenska blinda och hedersmedlem i både Förbundet Finlands Svenska Synskadade rf. och Ålands Synskadade. Att han därtill var han en ivrig motionär med järnfysik långt upp i åren visste jag som alla andra brändöbor om. Tyvärr förolyckades Lennart tragiskt på väg till aktivitetscentret Ankaret en februaridag 1998 men minnet av honom lever fortfarande orubbat positivt och glatt hos alla som var bekanta med denne omtyckte man. Så också hos mig som egentligen bara kände honom lite grann så där på avstånd.

 

Mitt varma tack går till alla som genom sin medverkan hjälpt till att få denna historik färdig Aili Alexandersson, Fjalar o. Sonja Nylund, Beata Heinonen, Karl-Oscar Skogster, min mor Carola Eriksson samt min hustru Desirée.

 

Författaren, Mariehamn den 12 september 2002

 

Föreningen Ålands Synskadade rf. vill i samband med sitt 30 års jubileum tacka följande personer, organisationer och instanser för gott samarbete under den gångna perioden och hoppas på en god fortsättning.

 

De privata donatorerna Agnes Broman och Magnus Sundberg för värdefulla donationer till förmån för föreningen och taltidningen.

 

De Åländska kommunerna, Mariehamns Stad och Ålands Penningautomatförening för deras bidrag som gjort det möjligt att driva föreningen och se till att de synskadade på Åland har en egen intresseförening.

 

Författare Jonas Eriksson

Inläsare Sonja Nylund